spekulera.blogg.se

Då har man vart relativt aktiv idag då! Har gjort ärenden och ridit på syrrans häst. Nu påväg hem till pappa för middag, jobb och plugg. Rätt trött och hungrig!!

Stora myströjan och halsduken på. Bootsen och den bruna halvtrasiga väskan. Mot tc. Ska nämligen träffa Lydia en snabbis! Myskväll igår, blev väldigt inspirerad att göra något kul med mitt hår. Perhaps färga en riktigt stark ombre, lite Rebecca & Fiona style? Vet dock inte om jag vågar eftersom blont/ljust på en asiat kanske blir helknas? Och det kanske till och med är superute? Vad tycker ni?

Solen börjar gå ner. Kylan tränga sig på och mörkret inkräkta. Middagen lagas för fullt, moules frites är dagens meny. Dräglar av bara tanken. Kvällens planer är gos hemma hos Jossan med girlsen. Vi ska ha en riktig tjejkväll med hårfärgningar, frisyrer, manikyr och film. Precis vad jag behöver nu!

Ni vet känslan när ni aldrig blir friska? När ni går runt och hostar, nyser och snorar. Men utan att ha feber? Så är jag just nu. Hatar att gå runt och vara såhär småsjuk med rädslan att bli sjukare men ångesten av att man inte gör något. Det värsta är nästan att det är omöjligt att bli av med det eftersom virus flyger runt hela tiden. Alla smittar varandra i en ond cirkel. Jag vill bara känna att jag får tillbaka min energi, för som det är nu vill jag bara gräva ner mig i soffan och kolla på film.

En grå dag. Ett grått slussen, kanske så jag egentligen gillar slussen bäst. Lite kallt och höstigt med regn i luften. Inga inköp än så länge, behöver egentligen inget heller men vill ha massa mysiga och varma tröjor. Åh så gos.

Skolkar idag. Försov mig en timme och har bara två lektioner idag, så jag är sjuk! Men om man har saker som är viktigare än de här två lektionerna så ska man med all rätt vara hemma. Måste plugga och jobba och sen lite shopping på det! Dock är vädret inte det roligaste, riktigt höstigt. Mysigt men jag tyngs ner så mycket av mörkret. Ge mig den kalla temperaturen så blir jag glad. Rödrosiga kinder är ju så härligt att se.

Mys hos pojkvännen ikväll igen. God mat men strax blir det plugg. Usch vad trögt det är att gå i skolan ibland. Jag har rätt höga ambitioner, många skulle nog kalla mig löjlig. Jag är en sån där människa som får prov relaterad ångest rätt ofta. Kan börja gråta dagen innan ett prov om det känns dåligt, sen skriva det dagen efter och få MVG. Får jag ett VG kan jag bli rätt arg och besviken på mig själv. Det är bra att ha ambitioner och drivkraft men ibland är det rätt jobbigt. Skolan är viktig, men den får inte ta över ens mentala liv. Har ni också känt såhär innan eller efter ett prov? Har ni några tips för att inte ta skolan så seriöst?

Ge mig jul! Fy satan vad jag längtar till julen, har sagt det förut, jag vet. Men just nu, i detta ögonblick vill jag bara ha den här och nu. Den första snön, NKs julfönster, julmarknaden, gå genom gamla stan, julgransshopping, alla lukter, värmeljus, julbak. Tänk bara på allt underbart. Det kan inte finnas en enda sann själ som inte uppskattar julen. Så mycket glädje, så mycket kärlek. Botar min sjukliga längtan med att kolla på Love actually, gråter av lycka. Such a hopeless romantic.

Besviken. Trött. Arg. Idag har jag ingen ork till någonting alls. Samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag inte gör någonting. Är för lat. Vill ta en cigg och bara skita i allt jag måste göra för ett tag. All press, ångest, som ligger över mig som ett tungt täcke. Varför känns det som att hela världen är emot mig?

Hemma från skolan idag, sitter och kollar på awkvard och började fundera över extremt festande. Blir man en minglare när man får ett förhållande? Hör fyllan till singellivet? Kan inte komma ihåg när jag drack så jag fick minnesluckor eller ens hade riktigt kul. Har jag blivit tråkig för att jag har pojkvän? Är par tråkiga festmännislor? Är jag verkligen en förhållande-människa? Blir galen, har jag förlorat mitt riktiga jag??

Fastnade framför något norskt naturprogram på tv. Väldigt fin miljö, får någon konstig glad känsla när jag ser fin natur. En slags sinnesfrid. Vill bara vara på den platsen och uppleva det själv med mina egna sinnen. Ibland är det synd att man bor mitt i innerstan, inte ens lite fin natur att befinna sig i. Kanske därför ridningen betyder så mycket för mig, det gör att den biten faller på plats och gör mig hel. Har kanske något gömt behov av att bara få gå runt i fin natur och finnas?

Härlig dag utomhus i solen! Ibland önskar jag att jag gjorde mer på helgdagarna. Gick upp relativt tidigt och kom ut, sen när jag väl vaknar tidigt kommer jag inte på vad jag kan göra + att alla mina kompisar oftast sover. Man har ju inte obegränsat med tid och därför känner jag att jag vill ta vara på den! Träffa kompisar, rida, träna, fixa, planera och slutföra. Måste bli ändring på det där.

Sitter fastklamrad framför tvn kollandes på 2012. Vad är mänskligt? I filmen säger författaren att när vi slutar kämpa för varandra så förlorar vi vår mänsklighet. Vad tycker ni är mänskligt? Jag har nog inget svar på det själv, har aldrig tänkt på det.. Är vi människor verkligen mänskliga så som vår art kan behandla andra? Hade vi bara tur när vi skapades? Hur skulle det se ut om någon annan sort styrde världen? Jag tror att det kan vara bra att tänka så ibland. Att vår makt här på jorden egentligen bara är en slump. Vi måste ta vara på varandra och det vi har. Alla tillsammans.

Väl spenderad tid med pojkvän. Lycka är den enda känslan jag känner just nu. Lycka och kärlek.

Tänkte ta och skriva ner mina tankar runt komplex och speciellt kroppskomplex. Ett vanligt återkommande diskussionsämne. Har killar och tjejer lika mycket komplex eller känns det bara som att killar har det enklare? Nästan alla mina tjejkompisar har något de inte är nöjda med och oftast är det vikten. Vi lever i en så utseendefixerad vardag, hemskt enligt mig. Vi utsätter våra kroppar för hemska och onaturliga saker för att uppnå våra krav. Jag själv har komplex över min vikt, det är jobbigt att behöva tänka på det. Det tar energi och tanken drar ner mig mentalt. Om jag äter pasta mår jag dåligt och vill spy (gör inte det men att jag ens skulle vilja göra det ibland är skrämmande). Jag blir rädd för mig själv samtidigt som jag mår dåligt över min kropp. Jag försöker att undvika vågen och undvika att tänka på det men det kommer alltid upp på något sätt. Jag tror inte att jag är den enda som känner såhär utan att det är rätt vanligt. Men som sagt, det är verkligen hemskt att behöva få ångest över rädslan att bli lite större. Och att media bara förstärker den tanken. Jag är inte så extrem och då tänker jag på de som nästan dödar sig själva för att de är rädda. På de som verkligen är sjuka. Man kan inte sätta sig in i deras situation hur mycket man än tror det, ingen kan veta hur den gnagande känslan bryter ner en. Synen är fel, känslan är fel, tanken är fel. Världen är fel.

Många val och beslut. Små som stora. Men alla viktiga på sitt sätt. Jag står alltid inför dilemman och olika val. Känslan av att vara kluven är något jag besitter väl. Ibland blir jag så utmattad att jag inte orkar göra någonting alls. Det är jobbigt att vara ungdom, och det ska nog vara det också. Men man måste få vara lite låg ibland, det är bra att gå in i sig själv utan andras påverkan. Det är trots allt dina val, ditt liv.

Tuff helg. Utmattad tjej. Imorgon ny vecka och nya tag. En sak jag verkligen kände av i helgen är att dina tjejvänner är dina bästa men även värsta vänner. Superkul att vara med men också riktigt energikrävande. Alltid drama i massor, och problem och depression och onödig stress. Varför? Är vi tjejer så komplicerade som killar påstår att vi är? Ibland håller jag nog med, vi är förvirrande och svårlästa. Vi kan vara riktiga vrak. Ibland orkar jag inte med allt tjafs och då försvinner jag till min pojkvän. Drama är kul, i lagom dos.

Säg hej till min nya björnis. Efter mycket om och men så blev det denna och vi kommer nog ha mycket nytta av varandra när kylan börjar komma!

Usch känner mig alltid stressad. Över nästan allting, det spelar ingen roll om jag planerat innan eller inte. Är alltid stressad. Jag kan inte ens beskriva hur det känns men samtidigt som jag fruktar vissa saker så ser jag ändå fram emot så mycket. Vintern i sin skönhet med snö, lyktor, julhandel och mys. Vill bara vara med min pojkvän och kolla på film med massor av filtar runt oss. Kyssas i kylan och gå hand i hand genom Gamla stan i alla fina ljus. Längtar.

Hur mycket ska man våga gå efter sin egna vilja och hur mycket ska man bry sig om vad andra tycker? Detta är ett pågående dilemma som många nog uppfattar dagligen. Det är lite dubbelmoral om att våga "sticka ut". Vissa tycker att folk som vågar sticka ut är superballa medan andra tycker att folk som sticker ut är konstiga. Hur kan man våga ställa sig på andra sidan på ett bra eller dåligt sätt? Känns ju rätt löjligt, man ska våga stå för sina åsikter men ibland kan det ju vara bra att hålla dem inne också. Hur tycker ni att man ska göra? Vad är rätt och vad är fel?

Förhållande eller singel? Dessa två parter går inte alltid ihop har jag märkt. Frågan lyder; pågår det ett tyst krig mellan singlar och "ickesinglar"? Det finns ju ändå små onda aningar mellan dem, små giftpilar som i smyg kastas. Singlar tycker att par är tråkiga, dryga och ev pryda, samtidigt som par tycker att singlar kan vara jobbiga, omogna och lömska. Jag som ingår i förhållandegruppen kan ändå förstå hur vi kan tro att singlar vill försöka sno våra pojk-/flickvänner. Finns det negativa vibbar mellan oss eller är det bara en känsla som så många andra misstankar vi har?

Vi fick en fråga på filosofin som löd: lyssnar vi på vem som säger det eller vad som sägs? Vem eller vad? Vad väger tyngst? Jag kan tycka att vem väger över, att om någon med mycket makt tycker något så håller fler med och lyssnar. Men vad bestämmer egentligen vem som har makt? Det är alltid ett pågående, nästan ovetande maktspel i olika grupper, i vänkretsar, i förhållanden. Vad borde ha större betydelse än vem, men det är inte så.. Varför?

Hur kommer det sig att jag älskar att planera men samtidigt är så otroligt dålig på det? Ska verkligen försöka få ordning på mitt liv nu! Dock måste jag ju påminna mig själv om hur många gånger jag sagt att jag ska göra det, men aldrig gjort.. Har ni också svårt att hålla saker ni lovar er själva? Tiden är en av de värsta bovarna och det finns inget man kan göra åt saken, förutom att planera och spendera tiden väl. Nytt mål att nå och denna gång ska jag bannemig lyckas!

Hur många gånger hör man inte ordet nostalgi? Dock är det faktiskt känslan jag känner just nu. Kollade runt på fb på gamla kompisar som jag inte träffat på år nu. Vissa saknar jag inte alls och vissa vill jag verkligen träffa och umgås med. Jag saknar mina vänner otroligt mycket för alla har sin underbara sida. Har ni någon gång också känt ånger pga förlorade vänner? Förlorar alla någon vän i livet eller kan man stoppa det?

Idag är jag låg. Trött, seg, har förjävligt ont i ena höften så att jag går som en enbent höna.. Ingenting är kul. Har ni också känt er helt livlösa någon gång? Och då menar jag inte fysiskt utan mer psykiskt. Hur man bara är likgiltig, känner ingenting speciellt. Som att man står utanför ett fönster och ser på andra. Pratar men tänker inte. Min lördag kommer nog bli rätt stilla idag. Dock skönt och behövande.